Brödrakrig är Europas äldsta och ädlaste tradition.

Det avslöjar en låg syn på livet, att bara se brödrakrig som en minskning av vita människor. Det är något djupt aristokratiskt att slänga bort sitt liv för en småsak, att kriga mot sin granne för minsta skillnad.

Väldigt få krig har varit för “den vita rasens överlevnad”. De flesta krig har varit mellan vita – en lek för världens herrar, en sport för fria män. Fanatism för en idé, stolthet som inte ens viker för en broder.

Att släppa denna del av vår själ gör oss inte starkare.

Ingen europé har dött för att maximera antalet vita skallar på planeten. Européer lever för idéer, för drömmar, för sin egen ätts frihet. Europa kommer inte räddas av att vi trycker ut fler ungar tillsammans – Europa behöver sin envishet, sin stolthet även mot andra vita.

Att man håller sin egen by högre än alla andra byar, sitt landskap högre än alla andra landskap, sitt folk högre än alla andra folk – och är villig att spilla blod för denna kärlek till det egna – det är just det som gör Europa starkt, ett lapptäcke av miljoner fria män.

Och särskilt nu, när det gamla Europa faller – då kommer vår kärlek till det egna rädda oss. Vår egen familj, vår egen klan, vår egen dröm – den dag vi är villiga att strida för vårt egna, även mot andra nationalister om det krävdes, då kan vi snacka om Europa igen.

Sammanfattningsvis står de knepiga skåningar som vill bryta sig ur Sverige närmare det sanna Europa än alla de som tjatar om ett Evropeiskt imperium och hur based Polen är.

Polen är till för att plundras, och jag skulle gärna ha ett brödrakrig med skåningarna – för jag är vit.