Ädla folkslag kräver utrymme. Och det gäller särskilt vid familjebildning. Problemet är inte att det föds för få svenskar, utan att det inte finns utrymme för svenskar. Att det inte finns vilja för livet att expandera. Att svensken lever inträngd, främling i sitt eget land.

Anledningen att svenska kvinnor inte föder är inte ideologi. Hon drivs av instinkt, och hon måste fyllas av äckel vid tanken på att leva sammanträngd och undangömd, likt en moder till gnagare. Hon vill inte föda barn som ska leva i skugga. Ideologi är bara en trendig ursäkt.

Det är inte konstigt att hon söker eget utrymme i sin karriär, när det inte finns plats för hennes folk att växa. Inte heller att hon hoppar mellan män, när ingen man kan erbjuda utrymme att slå rot. Inte ens att hon dödar sina ofödda barn, om de ändå inte kan leva i solen.

Ädla kvinnor är grymma, mycket mer än någon man. Får hon inte det hennes instinkt kräver, så vill hon hellre inget ha. Hon ser hellre att hennes folk går under, än att föda slavar till barn. Hon offrar hellre sin lycka som mor, än att gömma sin ungdoms skönhet i en mörk lya.

Att säga åt svenska kvinnor att gå hem och föda barn är den sämsta mem den nationella sfären skapat. Säga åt henne att avla som en gnagare, när hennes instinkt och ädla grymhet ropar efter utrymme – när hon längtar efter män som erövrar nya horisonter åt nästa generation.

Den nationella rörelsen borde aldrig tjata om barnafödande igen – den borde bara se till att skapa utrymme för barn att födas. Vi måste själva vidga livets horisonter, rida som fria män – nomader bland våra förfäders ruiner, hämnare som skapar ett nytt rike där allt är aska.

Det funkar inte att skamma den svenska kvinnan för att inte vara en husmoder, när det inte finns plats för ett hem. Det är bara ondskefullt. Den nationella rörelsen måste kunna bjuda in den moderna kvinnan, i en strävan för utrymme åt oss båda, för den fria luft hon älskar.