Tänker på hur många unga dissidenter kallar sig själva “autister”, halvt på skämt. Väldigt få är nog autister på riktigt. Det handlar snarare om en känsla av att aldrig haft ett hem. Ingen gemenskap, framtid eller uppgift som känns äkta – som om man var ensam i sitt eget huvud.

Liksom jag vet att jag själv är extremt alienerad, men det handlar inte om “autism”. Det är inte som att jag sitter och samlar på extrema åsikter, som en autist samlar på sina leksakståg. Ingenstans kändes som ett riktigt hem, så jag var tvungen att skapa något nytt och eget.