Idèn om “övermänniskan” är ett misstag. Vanligt folk står alltid blodet närmast. Exceptionella människor har alltid något brottsligt över sig. De är heliga avarter, udda fåglar, vansinniga åskledare. Människor skapade för ett gränsland, vandrare mellan folket och något okänt.

Den exceptionella människan står inte ovanför sitt folk, utan vid sidan av. Som en krokig gren på blodets stam. Och just därför blir han bedd att visa vägen. Inte för att han har “makt”, utan för att han har sett en horisont de andra missat, och talat med gudarna bakom

Det är så fånigt också, hur lite folk som talar om “övermänniskor” har att backa upp påståendet med. “Övermänniskan finns därför att jag läst fler böcker än vanligt folk, eller gymmar mer, eller har finare gener” Neber snälla. Allt detta bleknar i jämförelse med gränslandet.