För att må bra kräver män vänner villiga att dö tillsammans, och en tydlig fiende att drabba samman med. Men vi lever i en tid där fienden är gömd, där ingenting händer, där vänskap aldrig får prövas med blod. Vi är ensamma kuggar, fienden ett system utan huvud att strypa.

Utan heroism så är all gemenskap bara tomma ord. Utan något att dö för så är resten av livet bara en spöklik dimma. Vårt system gör allt för att tränga undan hederligt våld, för att isolera och avväpna oss, för att göra oss till deltagare i ett fånigt skuggspel med ord.

Vi förväntas leva tillsammans med vår fiende – men hur lite betyder då inte vänskap? Hur mycket lyckligare vore inte varje man, om vårt falska låtsasland tappade sina masker, om det fanns ett ansikte att angripa, om gatorna fylldes av rättmätig vrede och flödande blod.

Utan våld är varje man ensam. Utan riktiga vapenbröder är livet bara en äcklig lek. Och det värsta är att det inte går att bryta sig ur systemet själv, för den som begår en radikal handling blir ännu mer ensam. Folket hatar dig, dina vänner tar avstånd, “rörelsen” är skadad.

Visst kan individen alltid dö en vacker och våldsam död. Men vem vill dö ensam? Vad spelar det för roll om du gör något heroiskt, om ingen mottar ditt offer, om ingen gör dig sällskap? Man kan alltid dö inför gudarna, men jag vill även dö för någon som älskar mig.

Det är omanligt att bara vänta på systemets fall, men varje anfall mot systemet gör dig ensam. Vi kan inte bygga fredliga gemenskaper utanför systemet, för allt fredligt är en del av systemet. Hur många man krävs det för att bryta sig ut, för att slåss för något helt eget?