Zeus och Jupiter är strålande gudar. De är de största bland de stora, de starkaste bland de starka. Dundrande hovar och blixtrande klingor, riken vars blotta ruiner överträffar allt någon byggt därefter.

I jämförelse är vår dunkla Oden en konstig Gud.

Oden är någon skrämmande – en grå gestalt i skymningen, en vandrare i gränslandet, korpar som kraxar efter blod, vargar som ylar i extas, de döda som rider över himlen. Svept i långa tyger, vanställd i kropp och ansikte, gungande till ljudet av kvinnlig trollkonst – mörker.

Visst har Oden sin strålande sida – han är likt Jupiter den stora Fadern, kungen som upprätthåller världens ordning, den största krigaren och härföraren.

Men han är vansinnig, ack så vansinnig – och det är vad som skiljer oss nordbor från greker och romare.

Oden är inte en abstrakt symbol. Man kan inte plocka det mörka ur honom, och behålla det strålande. Oden är vår faktiska förfader. Vårt blod flödar ur Oden. Våra skogar stiger ur hans dunkla drömmar. Vårt vansinne är vägen till evigheten, vår ruggiga dimma ljusets seger.

Vi härskar inte med marmor eller kejsare. Vi har egentligen aldrig byggt något av historiskt värde. Vi är vandrare, likt Oden – vi bygger ett enkelt hem med yxan, stockar som ruttnar när horisonten kallar på nytt. Vi krigar för krigets eget vansinne, och lämnar med en smäll.

Vikingatiden var ett nomadiskt vansinne, krig för att krig är kul – barbarer som kuvade alla härar i Europa, men inte lämnade något efter sig. Rom spökar ännu, alla Europeiska stater minns hennes lag och marmor – medan vikingarna slukades så fort de slog sig ner.

Stormaktstiden var också vansinne. En här av bondpojkar från Europas mest avlägsna hörn, som piskade kontinentens alla kejsare – män som aldrig vek från sin bajonett, men ett rike som försvann. Karl XII:s krig var ett nomadiskt rövartåg, snarare än ett romerskt imperiebygge.

Vi svenskar vill explodera. Utan det totala vansinnet blir vi apatiska – varken dygdiga eller onda, utan bara kalla människor som traskar utan att bry sig. Vår dygd vilar på vansinne – såsom Odens rike vilar på ett öga i brunnen, ett spjut i sidan, och de dödas vilda ritt.