November påminner om att det aldrig finns en väg tillbaka. Att falska ord, kapade band eller tyst likgiltighet aldrig riktigt kan läka. Men det som betydde något lever vidare, oavsett hur litet. Som vinterns låga sol, ett gnistrande minne i väntan på nästa liv.

Det är det vackra med människans tillvaro. Att allt du gjorde med äkta känsla har betydelse. Att ödet kan ta ifrån dig mycket, men aldrig detta. Kanske är det just därför att det inte finns någon väg tillbaka, som varje val får evighetens tyngd och frid.

Är nog inte en slump att våra två stora krigarkungar dog i just November. Oden red bort, för att aldrig komma hem igen.