Det som avgör om man är en normie eller inte är inte ens åsikter, utan vilket liv man lever.

Spelar ingen roll vilka flashiga ord man väver kring sitt liv – om man suktar efter den gamla världens medelklassliv och dess status så är man en normie, knuten näve i fickan eller inte.

Och det är inget fel med att vara normie.

Men det har ALDRIG i världshistorien varit lägre tröskel för att vara radikal, och göra något som ingen annan gör.

Och därför är det bara så otroligt töntigt att låtsas vara radikal, när man inte ens vågar lämna medelklasslivet.

Man kan bryta sig ur den moderna världen och dess kvävande ramar hur enkelt som helst, bara man faktiskt vill.

Bli en krigare, en luffare, en konstnär, vad som helst. Sälj din mantel för ett svärd, lita på att Gud ska ge dig det du behöver.

Gift dig ung och utan bekymmer.

Och grejen, om man önskar sig spännande tider, är att normielivets trygghet och status har NOLL politisk kraft, och är det första som försvinner i extraordinära situationer.

Men mongot i gränslandet lever redan utan trygghet, och har färdigheter som alltid kommer behövas.

Det mäktigaste och friaste man kan göra – både när det gäller politik och det personliga livet – är att våga sticka ut hakan och göra något som ingen annan gör. Att leva utanför ramarna.

Det behöver inte vara något stort, så länge man erbjuder NÅGOT som systemet inte kan göra.