Få författare är lika överskattade som Nietzsche. Han var bara en skum incel som fetischerade den stora starka krigaren han själv inte var.

“Övermänniskan” är en falsk avgud för den som hamnat utanför, som aldrig förstod att det gudomliga redan finns i det mänskliga.

Man är andligt blind om man tror att Jesus död på korset var svaghet. Som om Gud inte kunde härskat hur han ville över den värld han själv skapat.

Hedendomen har precis samma heliga absurditet – varför valde den Högsta att vandra som en gubbe, att åldras och dö i strid?

Det är bara en billig våldsfetisch att kalla Jesus för slav. Den som inte kan säga varför Gud valde att dö på korset kan heller inte säga varför Oden dör i Ragnarök.

Jag är hedning därför att Oden är min faktiska förfader – inte för att jag dreglar över våld och makt.’

Nietzsche har gjort betydligt mer skada än nytta. Hans enda bra stunder är när han skriver som den halta narr han faktiskt är – när han är gubbtjyven Zarathustra, vandraren i gränslandet, det fräcka barnet som sliter masken av borgaren – då står han nära Oden på riktigt.

Oden är den strålande härskaren och den dunkla gubben på samma gång. Krigaren och den halta trollkarlen – två sidor av samma mynt.

Det Högsta och Eviga har valt att leva och dö i en krokig och begränsad värld. “Övermänniskan” är ett komplex som dödar det verkligt heliga.