Så många nationalister fetischerar våld över allt. Som om inte varje Tradition mindes den gyllene tidsåldern. Som om Naturens ursprung inte var en orörd harmoni utan död.

Efter Ragnarök kommer gudarna hitta sina gamla guldtavlor – och leka som vid världens början.

Det är i det lilla, enkla, oskyldiga och obekymrade som vi hittar Naturens sanna essens. Kamp och död är ett resultat av cykelns fall, av gudarnas skymning. Kamp är inte Naturens lag, utan dess laglöshet – dess natt, vars enda uppgift är att föda kärlekens sol med ny ungdom.

De som ständigt tjatar om kamp och den starkes rätt – de är de mest överciviliserade människor historien skådat.

Våra förfäder, som levde i Naturen – de hade nog med vett för att älska dess sanna lekfullhet. Att kunna vila under eken, mellan de mest våldsamma strider.

Det är ingen slump att Oden, den högsta guden av alla, är en vandrande gubbe lika mycket som han är krigets vrede.

På stridens andra sida hittar vi den mållösa stigen, den tidlösa sommaren, förlorade minnen som vaknar till liv i en krokig gubbes muntra sång.

Vi hittar de sanna halvgudarna bland gubbar och pojkspolingar som inte tar den fallna världens plikter på alltför stort allvar. Bland tjuvskyttar och hembrännare, dagdrivare och busar – de som känner Naturens frihet, och vet vilka dryckessånger och fåniga lekar Hon älskar.

Och när det väl gäller – när sommarens lugn slår över i åska, när cykelns stilla gång blir ett dundrande hjul – då är det hos dessa flanörer, och inte polerade fetischister, som vi kommer se Odens sanna vrede. För de har känt Naturens sanna kärlek, och vet vad vi slåss för.