Det är oändlig skillnad på att se Nationen som något att bevara, och något som ständigt måste dö och födas på nytt.

Det första leder till förtvinande, det andra till fruktsam förstörelse. Till våldsam eld som bränner alla torra stammar, och bereder blodet för en ny vår.

Man kan ha hur radikala åsikter som helst, men om ens inställning är att bevara det Sverige som gått förlorat så är ens nationalism ändå ofruktbar. Man är likt de tyskar på 20-talet som ännu pratade om Kejsarrikets storhet, och inte de som lyfte en ny fana och Sol åt folket.

Det är slöseri med tid att vara radikal i frågor som redan förlorats. Det är bara skadligt att gräva skyttegravar mellan sig själv och resten folket, för någon kejsare eller gud som inte längre finns. Den enda radikalismen av betydelse är den som lyckas hävda blodet på nytt.