Det mesta av vår tids nationalism är en simulering.

Man talar om det naturliga, och försöker härma naturens yttre – men naturen själv finns inte där. Ju hårdare man försöker, desto mer parodiskt blir alltihop. Vi behöver börja om, och bygga från det liv vi faktiskt har.

Att människan idag är onaturlig är inte ett moraliskt val – utan resultatet av att livet i sig är onaturligt. Man kan välja att simulera naturen eller inte – och de som simulerar dömer gärna de som inte gör det – men i slutändan lägger sig båda och sover i samma lägenheter.

I ett naturligt liv förbereder sig män för krig, därför att de har ett krig som väntar nästa vår. Därför att de har något att slåss för, en nation som säger adjö och välkomnar den trötta hjälten hem. Men en krigare utan ett krig, utan ett hem – ordet blir bara en parodi.

I ett naturligt liv är familjerna stora därför att det finns utrymme för barn. Inget som hindrar kärleken från att flöda. Men i en trång och vilsen värld, en ensam framtid – en osäker familj är ingen familj. Fjorton barn på en steril gräsmatta – en parodi på bondefamiljen.

I ett naturligt liv är människan dygdig, därför att hon har en gemenskap att bry sig om, därför att hon har någon att göra stolt. Men i en värld där alla är en främling, där inte ens nationalister visar svensken på gatan någon kärlek? Där är dygd bara framtvingad puritanism.

Det är inte konstigt att vanligt folk tycker nationalism är frånstötande. En simulering som svävar ovan det verkliga livet, och så raljant dömer de som inte deltar. Antingen bygger vi ett riktigt liv i naturen – eller så väljer vi att vara naturliga i vårt onaturliga liv.

Jag vill inte se några fler självutnämnda krigare och övermänniskor. Jag vill se nybyggare på en bortglömd landsbygd, eller rövare som rider tigern på stadens gator. Jag vill se ett nytt hem åt mitt folk, eller stora poeter som leker med den moderna världens alla färger.

Bara jag slipper simuleringen. Den svenska ungdomen slösad på hjärnspöken. Ge mig en ful, kåt och odygdig alkis till nationalist – så länge han bygger något verkligt åt folket, så länge han kan skratta och skriva ny poesi. Hellre naturligt onaturlig än onaturligt naturlig.