Det krävs ett generationsskifte i nationalismen. Inga fler karikatyrer av det gudomliga, inget mer förakt mot det mänskliga.

Vi är svenskar av kött och blod. Vi älskar allt lustigt och vackert som gudarna skapat. Vi bygger så som små människor reder sitt bo.

Stark är den som är mänsklig, den som har något verkligt att slåss för. Det finns ingen anledning att leka halvgud. Lukten av diesel, en flaska i goda vänners lag, en tyst vila under eken, månens tunga bröst – gudarna är redan närvarande. Och vår kraft ligger i deras frid.

Varför har vi inga nationalister som sjunger om skönheten i det enkla, om det heliga i världen mitt framför våra näsor? Vi har bara spöken, som varken är människor eller gudar. Det har inte skett någon nationell resning – för nationalismen har inget verkligt att erbjuda.

Jag vill ge nästa generation något verkligt. Jag tänker vandra på mållösa stigar, vända på stenar och höra myllans bortglömda sånger. Jag tänker visa hur månen och solen talar till vårt folk, hur självaste skogen och fjällen svallar i vårt blod – hur varje svensk är helig.

Kamp, krig, våld – det finns ingen anledning att tjata. Vi kommer få tillräckligt. Tvärtom så kommer ingen att vilja slåss, om det inte finns något att slåss för. Att återupptäcka livet som människa, som svensk, att ha något att sträva för. Återigen – styrka genom frid.