Mentaliteten att det inte finns något kvar att konservera eller kämpa för avslöjar bara alienation eller feghet.

Någon som inte vill kämpa idag skulle inte ha kämpat på bronsåldern heller, eller i nån framtida “systemkollaps”.

Livet är alltid värt att kämpa för, idag som förr.

“Om samhället var manligt skulle jag varit krigare” “Om kyrkan var trad och based skulle jag varit religiös” “Om kvinnor var värda besväret skulle jag varit riddare” osv. osv.

Allt är cope. En känsla av berättigande. En rädsla för att ta första steget. En ovilja att offra sig.

Hemligheten är att livet har det värde man själv är beredd att försvara. Och folk som inte ser något värde i livet är bara de som inte har förmågan att försvara någonting.

Det ingår lite i att vara man - att ta första steget, att hissa segel utan garanti eller belöning.

Det är likt alla som skrev trådar om virilitet och heroism och bronsålderskrigare, men sen när det kom ett krig i Europa så var allt man hade att säga “Nah, det här kriget är inte tillräckligt farligt för mig”.

Sure pal. Det är “den moderna världen” som håller tillbaka dig.

Denna pseudo-radikalism är poserande feghet, och i slutändan bara en ursäkt för att själv vara smutsig.

Man skyller på att samhället är ruttet och förtjänar att gå under, för att ursäkta att man själv är en parasit. Man kallar henne hora, bara för att man själv älskar att hora.

Dom som har fulast saker att säga om samhället, sina medmänniskor och den moderna världen är oftast dom som själva lever det allra fulaste och syndigaste livet. Och det är ingen slump.

Kärlek kräver styrka, och styrka kräver kärlek.