Problemet är inte att vi har för få krigare, utan att vi inte har något värt att dö för. Att världen känns som på låtsas, att vårt eget folk blivit främlingar.

All heroism vilar på gemenskap, och vi måste tända en eld som kan värma även den mest avlägsna svensk.

Det spelar ingen roll hur bra man är på att slåss, om ens eget folk ser en som fredlös. Om alla tänkbara dåd bara leder till mer ensamhet.

Och varför skulle folket stödja en revolt, när vi är varandra främmande? När det inte finns någon verklig kärlek svenskar emellan?

Man kommer långt om folk är villiga att dö. Om folk har en gemenskap värd att offra sig för. Mycket längre än på egna muskler. Mycket längre än på ideal. Grunden till all heroism är något större än livet att älska – och vår främsta uppgift är att väcka den kärleken på nytt.

Folket är din familj. Du kan inte överge henne. Du kan inte sluta älska henne. Oavsett hur långt vi glidit ifrån varandra, så får du inte släppa taget. Om du vänder ditt eget blod ryggen, då har du dödat dig själv – då sysslar du inte med nationalism, utan någon korkad sekt.

Kommer vår kärlek till folket besvaras av otacksamhet, kommer vi skada oss själva, kommer vi bli bedragna och hånade?

Prata inte om heroism, om du inte ens är redo att offra detta lilla. Om du inte vågar älska ditt blod utan belöning – vem ska då följa dig i döden?

Jag har själv varit i den fällan – att förakta andra svenskar. Att vilja dem ont, att vilja skilja sig från blodets syskon. Jag har haft stora idéer om det sanna och rena – men de leder ingenvart. De är bara hjärnspöken, som hugger djupa skyttegravar i folkets kött.

Varhelst vi ser vårt eget blod, där måste vi svara med oskyldig kärlek. Vi måste älska som fånar och dårar. Det är vår enda möjlighet – att älska tills världen blir verklig igen, att kasta bort så mycket av vårt liv för andra svenskar, att de blir tvungna att tänka efter.

Allt detta som nationalister tjatar om dag ut och dag in – offervilja, stora familjer, sexuell renhet, vacker kultur – de växer av sig själva som blomman i vårsolen, om folk har något att älska, något att hylla med livets skönhet och offer.

Och vi måste skapa den kärleken.