Vår tids mystik kommer finnas i det lilla och bortglömda.

Den stora världen har blivit en ansiktslös maskin, en ofantlig abstraktion och låtsaslek, där ingen kugge vet vad som händer. Alla stora berättelser har skövlats i dess väg – men i asfaltens spricka, där finns hopp.

I de små luckor som världen glömde, utmed igenvuxna stigar, i det hjärta och de händer ingen kan ta ifrån dig – där finns myllan för världsträdets grodd. På din egen bakgård, i gråa och risiga skogar – där finns tusen kungadömen gömda, som väntar på sina forna herrar.

Den gamla mystiken är inte förlorad. Den vilar i vårt uråldriga blod. Genom att återupptäcka det lilla, genom att hjälpa så många svenskar vi kan, genom att offra allt för vår egen kärlek – så ger vi gudarna ett nytt hem, där nästa tidsålder springer med små barnafötter.

Den stora världen är död. Vi tjänar inget på att stånga oss blodiga mot dess sterila väggar, på att så i dess ödemark. Bli inte förförd av dess tomma palats, dess falska hopp om en lösning. Det är en lögn alltihop – där i asfaltens spricka, där väntar våra riktiga gudar.

Allt kommer att lösa sig. Det enda vi behöver är vårt folk. Det vi kan ge varandra. Vårt blod är världens innersta sanning, och där vi älskar, där finns segern. Lögnen kollapsar tillslut på sig själv – men där vi har en rot, ett eget litet kungadöme, där kommer vi överleva.