Hur är optics ens en grej? Vem kom på idén att en nationell rörelse ska vara så tråkig som möjligt?

Att klä sig i symbolerna för det system vi vill förgöra? Att se presentabel ut för en riksdag som borde brännas? Det inger inget förtroende. Det lurar ingen fiende.

Optics hamnar alltid i samma fälla: att framställa svensken som ett offer. Det är “acceptabelt”, att försöka väcka sympati.

Skicka hem allihopa! Varför då? För att de våldtar oss, för att de tagit våra städer, för att de inte borde vara här! Men vem bryr sig om förlorare?

Optics är att vädja till ett system som vill se oss döda. Man kan ha hur radikala förslag som helst, men i systemets famn är de helt ofarliga. Om högern ser ut som en tandkrämsreklam, bli inte förvånade om det är allt vi säljer! Blågul tandkräm kanske, men vem bryr sig.

Wignats är åtminstone genuina människor, som uttrycker en positiv livskraft, som säger “Det här är mitt! Och alla andra kan dra åt helvete!”. Men problemet är att de inte kan skapa något nytt, att de utkämpar en strid som redan förlorats – och därför själva blir förlorare.

Är lösningen då att alla intelligenta och kreativa människor i högern ska kastrera sin egen livskraft, och leka efter systemets alla regler? Ägna tid åt glorifierade reklamblad med stora, polerade leenden? Klä sig i samma kavaj och slips som krämarna som sålde vårt land?

Varje intelligent ung man har som plikt att vara ett totalt cp-mongo. Att skita i alla regler. Att skapa exakt vad han önskar. En ny musik för krigare, en lek med våld och kärlek. Att njuta av livets alla rikedomar, att ge kängan åt alla som försöker röra vid vår lycka.

Optics inger inget förtroende. Vem vill följa en tandkrämsreklam i döden? Människor vill dö för något som älskar livet, som inte ursäktar sig. Något nyskapande, något spännande – något som rusar mot nya horisonter med hänsynslös hastighet, som mejar ner allt i sin väg.