Såg att det är Mishimas dödsdag idag. Han är den författare som gjort störst intryck på min egen konst. Han fick mig att verkligen inse hur evighetens skönhet och kroppens kamp är en och samma. Han fick mig att börja lyfta skrot, och förstå hur en man kan älska döden.

Mishima förstod att det gudomliga lever genom kroppen, men han glömde aldrig kroppens köttslighet. Skönhet och erotik möts inte av en slump i kroppen. Tvärtom så är de båda sammanbundna, två sidor av samma kraft. All skönhet är erotisk, och erotik har potential att bli gudomlig.

Det uppenbara felet var att Mishimas kärlek till kroppen var homosexuell. Han var utestängd från erotikens sanna fulländning – äktenskapet mellan man och kvinna, och deras eviga trohet. Utestängd från den kärlek som förenar Gud med blodet. Som föder hjälten och folket på nytt.