Rätt sjukt ändå att det i detta nu finns nationalistiska hjältar och martyrer som bara fortsätter och fortsätter att hålla en stad, ensamma mot en oändlig hord, som om det vore Rolandskvädet eller någon annan myt från forna tider.

Allt annat bleknar i jämförelse.

Den här bilden går så hårt.

Världen handlar inte längre om politik, heta tagningar, estetik eller borgerliga statusmarkeringar.

Världen är påväg att bli en kyrkmålning, en vers som rimmar, en myt som berättas i varje by.

Betongvallen kring den gamla verkligheten spricker.

Alla ord om tradition, livskraft, heroism osv. osv. som folk skrivit om i böcker, pratat om i podcasts, postat på internetforum och tryckt på t-shirts – det blev plötsligt verklighet.

Så vart är alla glada vittnen?

Kanske finns det en rädsla, för att man blev lämnad kvar.