Världen skapades av ett heligt offer. Mannus offrar sin tvilling, såsom Oden offrar Ymer. Efteråt kommer den första krigaren, för att försvara världen som prästen skapade.

Magi föregår verklighet, riten föregår handling – och den politiska drömmen föregår alltid kampen.

Vi har många idag som kallar sig krigare, och som säkert vore bra på att slåss om de gavs tillfälle – men ändå händer inget.

Det är för att den prästerliga impulsen saknas – därför att vi inte har någon Mannus som målar drömmen. Ingen kung som upprepar Odens första offer.

Det är fult att prata om kamp. Antingen gör man något, eller inte. Det finns inget som heter “våldskapital”. Det finns bara konkret handling.

Alla som speglar varandras “potential” utan faktisk handling – det är vad krigaren degenererar till utan prästens magiska impuls.

Alla våra krigare borde prata mindre om ett krig som aldrig händer, mindre om sina egna kroppar.

Höj istället blicken. Leta efter vår heliga kung som ska återvända, som ska upprepa den första riten. Längta efter vår egen Arthur, som ska återvända från det magiska Avalon.