Månen är flyktig. Han skiftar ständigt mellan denna världens ljus, och ett tomrum bara han själv kan se. Fram och tillbaka vandrar han mellan dessa världar. Ibland är han iskall, som svärdets krökta klinga. Eller gul i svällande vansinne. Eller röd av grymmaste vrede.

Ibland är månen som en tunn skiva av papper – de där gångerna han hamnat fel, som en snöflinga på dagens strålande duk. Eller kanske är det inte ett misstag. Kanske vill han få en glimt av solens jungfru innan en farlig resa. Ett lågmält farväl, innan han fäller sitt visir.

Månen är rätt underlig. Ingen vet vad hans slutmål är. Han vet det nog inte själv. Som ett löv på universums strömmar, som en blomma i cykelns vind, som rök till en spöklik eld. Så vandrar han efter sina nycker – men ändå är han vår lykta, i nattens mörker och förtvivlan.

Månen kanske inte ens vill bli sedd av solen. Han kanske inte ens vill att hon ska minnas hans namn. Men likväl är det hans kärlek till solen som lyser upp vår kalla natt – förälskelsens ljus, lika glasklart som vansinnigt. Den vandrande riddaren, redo för en våldsam död.