En viss andel män från varje generation är avsatta av naturen som experiment, likt en pil i mörkret.
Det är som två olika raser, dessa kringstrykande män och de som redan hör hemma. En farlig alkemi, som oftast slutar i sorgliga misslyckaden, men ibland hittar en helt ny stig.
De flesta kvinnor har en mer konstant relation till blodet och det normala. De kan alltid finna någon rot att hålla fast vid och bygga bo kring, även om livet blåser.
Medan vissa män är bannlysta från det bekanta, en obekant riktning som kan leda till såväl Chris-chan som Hitler
Den här sortens vilsenhet, enslighet och skräcken av att faktiskt vara ingen alls finns nog närvarande i alla män, i högre eller lägre grad.
Känslan att det krävs ett språng och en alkemi, om inte livet sakta ska gnaga sönder sig själv, med skam och tvång som enda kompanjon.
Men ingen man vet riktigt vad han måste göra, innan han faktiskt gjort det. Ingen annan kan visa dig vad som kommer lyckas, eller staka ut vägen i förväg.
Det är poängen med ett experiment.
Det enda man kan göra är att cp-maxxa, även om det bara slutar i sorg och ensamhet.
Män är en förbrukningsvara. Ingen kommer sörja en förlorad man, eller bry sig om han är lycklig eller inte.
Ett i sig värdefullt liv likt kvinnans är något främmande, som mannen aldrig kan äga, utan bara få dela.
Han måste kastas bort, likt ett skepp på okänt vatten.
Summa sumarum: Naturen behöver MIG för att bli en miffo nazist?? Jag gör det naturen, jag gör det för dig.
Moder natur älskar sina miffon. Att se dom gå under i tusental, utan att fälla en tår, att låta dom slita sig själva i stycken, att lämna dom i sitt ensliga elände. Bara en av dom tänder ett ljus, så var allting värt det.
Det är den högsta formen av romantik, ett segrande miffo
Hur ljuvligt är det inte, att naturen älskar mig så hänsynslöst.
Må hon ge mig styrkan att kasta bort allting, att lämna varje mur, att stryka likt en herrelös hund, att förgöras likt en spetälsk, utan kyssar eller värme – i hopp om att hitta den där elden som alla andra glömt