Män och kvinnor av samma folk är i allt väsentligt lika. Det enda som skiljer dem åt är vilken roll de fyller. Annars är det samma blod och själ. Män och kvinnor verkar bara väldigt olika, i ett samhälle utan gemensam uppgift. För utan band till folket, så blir ytan allt.

En bondefamilj gick inte runt och tänkte på vad som var manligt eller kvinnligt. De hade sin gård tillsammans, och gjorde vad bara de själva kunde. Vad uppgiften krävde var så självklart, att män och kvinnor kunde umgås på ett helt annat sätt, som äkta likar och makar.

Det är bara sysslolösa människor som har tid att tänka på könet. Alienerade män och kvinnor, som bara ser varandras olikheter. Frågan är inte vad som är den “biologiska skillnaden” mellan män och kvinnor, utan vad vi har gemensamt.För med en uppgift löser sig allt annat.

När män och kvinnor inte har en egen stam med gemensam uppgift så spelar kön egentligen ingen roll, samtidigt som skillnaderna verkar oändliga. Det är paradoxalt nog två symptom på samma sjukdom, vänsterns fixering vid könlöshet och högerns fixering vid biologiska skillnader.

Det är borgerlig yta alltihop. Relationen mellan män och kvinnor såg väldigt annorlunda ut hos våra äldsta förfäder, när stammen behövde vandra tillsammans.