Det finns en mystisk frihet i att män är förbrukningsbara. Samma känsla av lättnad som när en katastrof blåser allt grubbel ur skallen.

Folket överlever oavsett den enskilda mannens öde. Män är till för att göra korkade grejer. Att slänga bort allt för ett infall.

Det är sjukligt med en man som tänker på sitt eget barnafödande som det främsta målet. Som försiktigt väger sin odödlighet på sin baserade trad-familj. Han har glömt blodet. Att folkets barn är hans egna barn. Han sluter sig i en bubbla, och dödar det han tror sig vinna.

Män är menade att kasta bort sina liv tillsammans. Att segla över oceanen för att möta slagfältets outgrundliga gallring. Någon överlever, andra gör det inte – det spelar ingen större roll. De bröder som dog föds på nytt nästa vår, söner till just de som fick återvända hem.

Krig är ingen prövning – det handlar inte om att just du är utvald och speciell för att du var starkast, bäst eller finast. Krig är en vansinnig förbrukning av betydelselösa män – och just därför är krig det allra heligaste, den största friheten, livets mystiska fulländning.

Det finns mycket oförklarligt och godtyckligt i krig – vem som blir hjälte, vem som träffas av en vilsen pil. Krig handlar om att vara förbrukningsbar, att strunta i både det säkra och osäkra, att satsa allt på en gudomligt impuls – någon blir hjälte, vem är inte viktigt.

Det är samma sak med allt annat. Det handlar inte om att gå runt och fundera på hur just du ska bli den framgångsrika, utvalda mannen. Det handlar om att vara en korkad, förbrukningsbar man, som satsar allt på ett infall. Där du misslyckas segrar någon annan åt folket.

Men de flesta har glömt sitt blod. De har bara en idé om folket, en checklista för de utvalda. Man ser inte sig själv i svensken, sig själv i andras barn. Man är inte förbrukningsbar som en man, utan speciell och värdefull som en liten flicka. Och därför händer ingenting.