Lukten efter regn en sommarkväll känns som ett bortglömt minne. Som en uråldrig kärlek, fukt och lera som stiger med glasklart ljus, till en värld bortom molnen.

Mystik, född på nytt, naken i gräset, mitt framför vår näsa. En maning, att upprepa nåt som skett tusen gånger förr.

Det känns som att jag redan kan dö, så uppfylld är jag av regnets minne, av en kärlek äldre än allt. Om det inte vore för solen. Om det inte vore för att hon retar mig, där jag sitter och gapar åt de tömda molnen och den tunga leran.

“Res dig din fåne, minnet måste leva igen!”