Man ska inte underskatta hur stor del av den vita identiteten som är längtan efter en ny identitet. Ariern kan släppa hela sin historia som en leksak han tröttnat på. Men som ett barn plockar han även upp det nya, med den totala inlevelse och grymhet bara barn kan ha.
En vit man blir uttråkad av det som förlorat sin hastighet, styrka eller nyskapande. Man lurar sig själv när man pratar om fornstora dar och förlorade dygder – det lockar inte ariern till ny heroism. Han tänker bara att det måste finnas en anledning till att de förlorades.
Ingen rörelse har vunnit mark i Europa utan en destruktiv impuls mot allt gammalt – även om dess mål varit att återuppliva det allra mest ursprungliga. Det är genom att ständigt skapa något nytt som ariern håller sitt blod ungdomligt, som eviga sanningar får liv igen.
Därför – i en tid där alla gamla gemenskaper, institutioner och traditioner är dekonstruerade – måste vi ta språnget mot något helt nytt. Försöka skapa ett nytt liv och en ny gemenskap utanför staten, bortom ruinerna. Inget annat kan väcka arierns lekfulla blod till liv.