Kvinnor har ofta ett äldre blodsminne än män. De är närmare jorden, medan män lätt vandrar vilse bland molnen. Jämställdhet, omtanke för naturen, fred, inga hierarkier eller poliser – det är ett minne av det ursprungliga livet i små klaner, där alla var släkt med varandra.

Saken är att friden inom klanen motsvarades av totalt krig mellan klaner. Utan denna balans så får den kvinnliga impulsen neurotiska uttryck. Men det är ett tecken på god börd, att en kvinna dras till jämställdhet – en kvinna som vill bli satt i hierarkier har dåligt minne.

Det krävs en hög grad av civilisation för att kunna klä upp kvinnor som små dockor. Trångbodda människor utvecklar ensidiga karikatyrer till könsroller. En man som är beroende av främlingar och hierarkier för att överleva kompenserar genom att domdera över fru och barn.

Wow, du kan dominera en kvinna som är svagare än dig? Mannen är stark för att kunna slå ihjäl män utanför klanen – det är neurotiskt att vilja härska över sina egna. Utåt är mannen åska, inåt är han solens fåniga glädje – inåt kan han ge plats, och vila tyst under eken.

Hos våra nomadiska förfäder var män och kvinnor mer lika. Förstås stod inte kvinnor och svingade yxor på slagfältet – men vandrande krigare kräver fruar som kan följa med. Germanerna sköttes av sin egen kvinna i fält. Skyterna gav sina fruar en båge och ett koger.

Egentligen är det flummiga vänsterbrudar som står den sanna fascisten närmast – för båda längtar till sin roll i en nomadisk klan. Tänk om båda kunde släppa sina ideologiska neuroser. Om feministen kunde hata främlingen, och fascisten älska kvinnan som sin like.