Den här bilden är kulmen av manlighet.

Ungdom, våldsamhet, passion. Döden i handen och rodnad på kinden. Den fria vilden med krigsbyte i hand.

Manlighet är att vara ung och förälskad, att korsa havet för att imponera på henne där hemma. Allt annat är bara påbyggnad.

En poäng med Sol och Stål som folk missar (eller väljer att ignorera) är att manlighet inte kan byggas i efterhand.

Mishima förklarar hur hans muskler i slutändan bara är ord, eftersom de skapades av ord. Han gjorde inget heroiskt i sin ungdom, och kan inte ersätta det.

Sol och Stål är i grunden en tragisk bok. Oavsett hur mycket Mishima försöker kan han inte bygga något äkta med sin kropp, och den enda lösningen är självmordet. För genom döden kan även skådespelet bli något verkligt.

Men Mishima har fel. Det finns en annan lösning.

Ingen av oss i den moderna världen var den unga man vi var menade att vara.

Antingen kan man drivas till vansinne över det som Mishima, att försöka kompensera och bli en karikatyr – eller så går man vidare.

Tåget har gått, men vi kan ge nästa generation något bättre.

Det är vår generations manlighet. Inte att tänka på oss själva och likt Mishima försöka uppnå i 40-årsåldern vad vi missade i tonåren. Utan att bygga, blöda och älska för framtiden.

Det är vårt offer – att skapa en värld där unga riddare åter kan vinna sin prinsessa.