Det är skillnad på kroppar som formats med eller mot resten av livet.

Mellan styrka som flödar ur ett liv i naturen, och en kropp som måste byggas. Den första är lekfull, och tackar gudarna för världens skönhet, medan den andra lätt ser sig själv som skönhetens skapare.

Den första kroppen är älskvärd och lustfylld, medan den byggda kroppen lätt får en inneboende avsky mot livet omkring, och en fixering av att vara renare än andra. Man gör sin egen styrka frånstötande. Men det behöver inte vara så – det krävs bara en gnutta lättsinne.

Det är ett faktum att det nuvarande livet inte kräver några muskler. Alla dessa vanliga svenskar som följer livets flöde, dessa som så många nationalister ser ner på – skulle förutsättningarna ändras, så skulle just detta vanliga folk ha de mest behagliga av kroppar.

Stora muskler i vår tid är inte ett tecken på livsduglighet, utan på viljan att bygga styrka för dess egen skull.

Det lär dröja tills vi lever efter naturen igen, och tills dess måste muskler betraktas med lättsinne – som en ädel kärlek och lek till kroppen i sig.

Det är egentligen absurt. Att så många nationalister lyckas göra skönhet till något frånstötande. Att det är viktigare att hävda sin egen renhet, att vara en soldat i ett krig där inget händer – än att göra livet mer tilltalande, än att skänka skönhet till sin omgivning.

En gammal senig gubbe som jobbade med kroppen i sin ungdom – som växte sig stark och frisk av sin egen natur, lika sorglöst som blomman blommar varje vår. Han är mer behaglig att se på än de välbyggda nationalister som tar sin renhet på för stort allvar. Är inte det onödigt?