Hur vacker världen måste ha varit på de krigiska nomadernas tid. Antingen fick man leva som en fri segrare – oändlig rikedom och oändliga vidder – eller så dog man och slapp tänka mer på det. Till skillnad från modernitetens ständiga små bekymmer, som inte leder nånvart.

Alla dessa dumma tankar och låtsaslekar som plågar den trångbodda människan. Som upprepas utan slut, tills livet långsamt tynar bort. Politik och konst är symptom på en instängd värld – varje konstnär borde längta till den dag hans verk kan glömmas bland löv och stenar.

Finns det någon mening med den bofasta världen, eller är det bara våra händer och tungor som gått för långt? Som fängslat resten av kroppen? Med händer är vi skapta för att skapa, men vi borde bygga som barnet bygger sitt sandslott – en lek som glöms med tidvattnet.

Sann konst handlar inte om att skapa, utan att skåda. Mellan fria stammar borde en konstnär vandra, för att tala om det han sett. Ingen som skriver ner, ingen som minns hans namn. Han följer i krig, mest för att spå gudarna i stålets virrvarr – uppenbarelser eller död.

En omgång slag mot skallen, och alla korkade tankar sprängs ur huvudet. Kvar är bara ansiktet, ett nedfällt visir över våldets opersonliga blick. Och i skallens öppna krater samlas långsamt dagg, för att spegla natthimlens alla stjärnor. Så nära som de aldrig varit.