Krig är ett spektakel. En lek på dödligt allvar.

Krig handlar lika mycket om broderade tyger och fjäderprydda hjälmar, som det handlar om stål och blod. Krigare gillar att smycka sig. De rider för att möta gudarna – så vad är lämpligare, än en krans av sommarens blommor?

Den som är född till våld skrattar i krig. Att se kriget som något hårt, grovt och eländigt att uthärda – det är ett tecken på lägre kast, någon som blivit stark genom att plöja leriga åkrar. Det är trälen som gör kriget eländigt, som rycker blommorna från pojkens panna.

Det är en del av modernitetens förfall – att så många nationalister talar om krig som en bister prövning, ett elände bara den starka kan uthärda. Men vem vill dö för leriga åkrar? Folk vill dö för sommarens blommor. De vill följa en fjäderprydd riddare mot evigheten.

“Bara livet blir tillräckligt eländigt för den vanliga svensken, bara vi är tillräckligt starka – då kommer han vakna! Då kommer han följa oss! Då kommer han dra plogen!” Vilket nonsens. Vilken brist på gudar. Vilket hat mot svensken, som ska piskas likt en träl till strid.

Vill ni ha krig? Måla karossen på en volvo 740 som vikingen målade sin sköld. Skriv musik som tål att dunkas, gör technobas till vår tids Olifant. Svep dig i mönstrade tyger, så som riddaren klädde sig för att möta Gud. Kamp ska vara en upplevelse värd att dö för.