Krig och konst har samma mål – ett spektakel värt att dö för. En broderad fana döpt i blod. En vacker jacka spetsad av en kula. En riddarhjälm knäckt, en blomsterkrans svedd. Män klädda för Valhall, katedraler byggda för att sprängas – dödens stilla himmel, regn över ruiner.

Strålande sol och blänkande vapen, glada sånger och flaskor med vin. Ett hagel av kulor, skallar som sprängs – vårens blommor faller, gudar spås i svävande blod. Frid och sorg, en broder i dina armar – hans tomma ögon ropar “jag väntar på dig, i skymningens vilda ritt”

En kvinna är som vackrast när hon säger farväl. När hon knyter en blomma i sin älskades rock. Att aldrig ses igen. Till kvällen ska de läppar hon kysste slitas bort av en vilsen handgranat. Hans leende kusligt blottlagt inför månen. Minnet av hennes värme har blivit evigt.