Konst är något smutsigt, och har alltid varit det. Att en man väljer att sjunka ner i sitt eget huvud är ett tecken på sjukdom. Konstnären lever sina halta fetischer genom konsten. Men samtidigt – gudarna älskar sina halta narrar, och på något sätt blir smutsen helig.

Det visar hur lite folk förstår sig på konst, när de tror att det handlar om renhet. De förstår inte det djupt erotiska i att spetsas av ett spjut, kärleken i att bränna något till marken. De ser bara den strålande ytan – men det är bra. Den heliga sjukdomen är inte deras.

Men det är just denna kontrast, denna frånstötande motsägelse, som gör att konsten fångar livets djup och skönhet. Just för att konsten kommer ur det lägsta och sjukliga, så stiger den mot det högsta och eviga. Konsten tar sats ur smutsen, och faller med solen i sin hand.

Modern konst är inte smutsigare än annan konst – felet är bara att dagens sjuklingar inte vågar brännas av solen. Att de inte vågar stiga och falla. Men omvänt – den konst som inte vågar erkänna sin smuts kommer aldrig att dansa med skönheten, utan bara härma hennes former.

Anledningen att dagens nationalism inte skapar ny konst är att folk inte vågar bejaka konstens smuts.

Konst är något ondskefullt, något mörkt och feminint, något krokigt och skrämmande. Konst är en dunkel vandrare – men likt Oden strålar en bortglömd kung bakom tygerna.

Folk förstår inte vilket övergrepp det är att måla en vacker kvinna, att blottlägga en osynlig gudinna för alla att se, att tvinga penseln över hennes kind, bröst och lår. Och att skulptera en ung hjälte, att putsa nyckelbenen, att förbereda köttet för spjutet och klingan.

Men just för att konstnären är denna smutsiga jägare, denna skändliga tafsare, denna fräcka tjuv – just därför fångar han en nymf eller två. Eller fånga och fånga – vem fångar Skönheten mot hennes vilja? Hon kanske uppskattar en viss skändning, att känna köttets smuts.