Min konst fick mig att ta politisk ställning – eller snarare insikten att konsten och livet måste vara en och samma. Att konst måste fullbordas med kroppens kamp. Att livet måste bli ett konstverk. Jag vill att livet ska vara vackert, och då fanns bara en väg framåt.

En vilja att skapa morgondagens skönhet var min politiska ledstjärna. Den förde mig mot fascism, futurism, traditionalism. Men tillslut insåg jag att skönhet och kamp, tradition och framtidstro, konst och gemenskap har ett och samma ursprung – vårt himmelska blod.

Den första ariern var himlens son. I hans ådror flödade solen, åskan, gryningen, skymningen, och natthimlens alla stjärnor. Han var evigheten klädd i kött, himlens oändliga kärlek till naturen, en gud som stigit ner för att kämpa, dö och med varje generation födas på nytt.

Hans blod var heligt, och för hans söner var himmelriket och blodets kamp en och samma. Varje barn himlen född på nytt, varje strid en kamp för frihet och sanning, varje hjältedöd Guds eget offer. De älskade skönhet, och deras kärlek var det vackraste världen någonsin sett.

Att måla är det jag är bäst på, och därmed uttrycker jag blodet genom konst. Men min strävan är inte konstnärlig. Min strävan är blodets egen strävan, och den blickar med längtan mot cykelns slut – mot det gamlas undergång, och en gryning där den första ariern vandrar igen.