Som konstnär är det egentligen väldigt lite som inspirerar mig i dagens nationalism. Tvärtom är det en extra börda att skapa i en miljö så vrång och förstockad i en värld som inte längre finns. Men trots det är jag nationalist. Varför? För att svensken på gatan är jag.

Hittills har nationalism varit tvärtom – folk har sökt sig till nationalism just för att de tyckt det varit så coolt och episkt med dessa förlorade ideal, och byggt sina klubbar för de utvalda. Och sitt faktiska blod på gatan? De är smuts, avskräde för att de inte bryr sig.

Man har levt i en lek. Och inte ens en bra lek. En lek utan glädje, utan nyskapande, utan riktig skönhet – så högtidligt är man de gamla idealens väktare, men i hjärtat flyter bara tjära och förakt. Man pratar om folket hit och dit – men allt man erbjuder är onda piskrapp.

Nationalism bör inte handla om förlorade strider. Om man verkligen tror på blodet, och inte sitt lilla ideologiska dockhus – då är svensken på gatan bokstavligen du. Då vet du att du lever vidare, även i andras barn. Då skapar du något nytt, för någon annan.

Nationalism handlar om att bejaka livet – inte en abstrakt idé om vad livet borde vara, utan det riktiga livet. Allt som förhöjer känslan av liv, hos oss och andra – det är vår ideologi och konst. Och alla hjärnspöken som bara alienerar oss från vårt eget blod – de är skräp.

Konst är enkelt. Skönhet är enkelt. Det handlar inte om att gå igenom en checklista på baserade ideal, att göra konst till en skitnödig pamflett. Konst är att ha kul. Att leva som en gud och en apa. Att bejaka allt som får blodet att rusa på nytt. Så föder konst dygder.

Om en man inte kan få en fru, vems fel är det? Och om en påstådd nationalism inte kan inspirera folket till nya stordåd, vems fel är det? Jag avskyr nationalism som spottar på vanligt folk – det är vår uppgift att skapa något nytt, och vår skuld att vi hittills misslyckats.