Anledningen till att det finns så lite sann konst är att det finns så lite att skriva om. Konst handlar om att skåda, inte att skapa. Att sätta sig ner och bara hitta på något, att skriva om vad man önskar snarare än vad man har – det är inte konst, utan en karikatyr.

Konst handlar om att koppla ihop. Att se en gud, att se världen omkring sig – att binda ihop naturens skiftande mönster, med den eviga källa som naturen flödar ur. Att bygga bryggor. Mellan det välbekanta och det ofattbara. Mellan det mänskliga och det gudomliga.

Folk byggde inte katedraler och tempel för att det var Based Evropa Aesthetics, utan för att de hade en faktisk gud att ge ett hem. Arkitekturen var inget man hittade på, utan en spegelbild av den gud man sett – en ek som växte mot solen, ur folkets djupaste mylla.

Att härma templets estetik, utan att själv ha sett en gud – det är en styggelse, en parodi. Det vore bättre att spränga alla gamla tempel, än att trampa omkring bland tomma skal och billiga kopior. Bättre att inse vår fattigdom, än att leva i falsk tro om gudomlighet.

Många klagar på att unga svenskar dras till dekadent babbemusik osv. osv. Men det finns i alla fall något verkligt där, människor som sett vad de sjunger om, och som lever efter sin poesi. Det finns inga rappare som sjunger om morernas erövring av Spanien eller nåt.

Problemet är att nationalismen inte är verklig. Att vi leker något som gått förlorat, en yta av renhet, tomma tempel och korkade ideal. Nationalistisk konst kan bara handla om det verkliga folket. Att spegla något som svensken faktiskt sett. Allt annat är bara korkat.