Den del som fastnat i mig från evangelierna är när Jesus tvivlar på korset. “Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig?”

Inte bara för att det visar hur mänskligt det är att tvivla. Utan även hur mänsklig Gud är. Så mänsklig att han till och med kunde tvivla på sig själv.

En annan del är hur apostlarna talade om Jesus efteråt.

Det är så tydligt att kristendomen inte var en filosofi, en ideologi, eller några levnadsregler. Det var ett vittnesmål.

Apostlarna argumenterade inte, dom berättade – att Herren dött som människa, för människans skull.

Många germanskt sinnade har tolkat denna mänsklighet hos Jesus som svaghet.

Och säga vad man vill om kristendomen, men jag tror tvärtom att det var just denna mänsklighet som talade till germanen.

Att Gud hade tvivlat, men ändå gått ensam, i första led för sina egna.

Det jag vill säga är att det gudomliga och det mänskliga är samma sak. Och att andlighet i första hand inte handlar om regler eller prövningar, utan om att se och älska det heliga i sina egna.

På denna kärlek, detta vittnesmål, vilar sedan en heroism utan gränser.