Jag saknar riddarna så oerhört. Det är egentligen allt jag vill med livet. Någon hjälte med vackra fjädrar och blixtrande stål. Jag behöver inte själv vara honom – så länge jag får följa med, med rostig klinga och glada sånger.

Ett äventyr och en drake att döda, det är allt.

Det var egentligen det största Hitler gjorde, att han gav världen nya riddare.

Krigiska hjälmar, smyckade tyger, fanor i vinden, facklor i natten – unga hjältar som blödde på gatan, eller lämnade perrongen för Valhall, med ett leende på läpparna och blommor i bröstfickan.

Vi som känner oss så mållösa, så hemlösa. Som kan göra vårt bästa, som kan försöka ta oss fram i livet, men ändå känna oss helt tomma – vi saknar våra riddare.

Ta tillvara på denna känsla, för den är en profetia. Att vi inte kan leva så här, att vandringen måste börja på nytt.

Allting vilar på oss, vi som känner denna känsla. Kommer vi ge världen nya riddare, eller kommer vi nöja oss med ett liv vi hatar?

Vi behöver inte “väcka massorna”. Vi behöver bli riddare. Vårt egna vikingaskepp, vår egen gotiska vandring.

Ett äventyr, för de som vill följa.

Vad är världen utan riddare?

Vad är rikedom, om jag inte får smida den till en vacker rustning? Om jag inte får bära den till Himlen?

Vad är kärlek, om jag inte får älskas för ridderligt mod?

Vad är barn och familj, om de ska födas till en värld utan skönhet och äventyr?

Riddare handlar om ett liv som är värt att föra vidare.