Jag gillar Varg. Han har ett äldre minne än de flesta. Han minns en tid innan kungar och krigare, innan nationer och slagfält. En tid när varje människa var fri, när hon jagade som en best och sjöng som en gud. En tid när det heliga var mänskligt, och det mänskliga heligt.

Folk gör sig lustiga över hans livmoder-postning, men vad är det han säger egentligen? Att världen redan är det högsta heliga, att gudarna föds och dör framför våra ögon. Världen är gudarnas kött, målet för evighetens säd. Solen faller i hennes famn, och stiger sen på nytt.

Varg är genuint mänsklig. Gudarna lever genom världen, och genom att knyta band till världen upprepar vi deras eviga kärlek. Band till ditt blod, till ditt hem, till dina ägodelar. I kärleken till det lilla, det egna och det enkla, där föds de sanna gudarna på nytt.

Folk börjar i fel ände, med ideologiska luftslott, med drömmar om makt och marmor, med stora ord om heroism och ära. Men vi är inget utan gudarna, inget utan våra band till världen. I det verkligt mänskliga – där finns styrkan som kan vända upp och ner på en hel värld.

Varg tjatar inte om våld och krig – han bygger ett hem åt människan. Ett hem där människan naturligt växer sig stark och ädel. Och mycket mer – ett hem där människan lär sig att älska, där hon kan knyta band till världen, där gudar kan springa med små barnafötter.

Varg är den som står gudarna närmast. Den som är mest mänsklig av oss alla. För så många andra är Europa bara en idé – en bakgrund för fantasier om sin egen styrka och ära. Men för Varg är Europa jorden under naglarna – banden du knyter till dina ägodelar och dina egna.