Fenomenet med unga män som vill ha en internet-pappa som säger åt dom vad dom ska äta, hur dom ska klä sig, hur dom ska tänka, hur dom ska prata och röra på sig.

Och sedan paketerat som en väg till manlighet, när hela fenomenet egentligen livnär sig på eviga pojkar.

Det hör man ofta, att nationalister ska vara “förebilder” åt andra. Inte ens förebild för att man gjort något särskilt, utan förebild i att vara förebild. Visst, mycket saknades i vår uppväxt. Men lösningen är inte att leta efter en ny pappa. Lösningen är att gå framåt ändå.

Unga män behöver inte förebilder. Unga män behöver något att leva för, någon dröm att sluta upp kring som likar och bröder. Unga män behöver inte bli tillsagda hur de ska sköta sina liv – de behöver något värt att offra livet för. Unga män behöver ett riktigt språng.

Förebild blir man efter sin död, om man gjorde något minnesvärt. Hitler, Caesar, Alexander eller vem som helst – de försökte inte vara förebilder åt folk. De visade att de hade en dröm, och förmågan att göra vad som krävdes. De talade till andra män som män, och inte pojkar.

Förebilder är något konstigt, pseudo-patriarkalt skådespel. Folk behöver släppa att de inte hade en riktig pappa, folk behöver sluta vilja vara pappa åt andra. Folk behöver bara göra saker tillsammans, som likar, som bristfälliga bröder. Som offer kring en gemensam dröm.