Vi måste inse hur lite makt vi har, för att kunna bygga något nytt. Vi nationalister är inte den Europeiska civilisationens försvarare. Vi är inga legionärer i imperiets mitt.

Vi är bönder i Roms mest avlägsna pagus. Jägare i okända skogar. Vandrare över ensliga hedar.

Det var länge sedan vi hade något att säga till om Europas pelare och statyer. Länge sedan vi förlorade henne, länge sedan våra länder såldes.

Vi kan klä oss i legionärens fjäderprydda hjälm, eller lyfta gamla sköldar – men det ger oss bara illusionen av en röst.

Vi kan prata hur mycket som helst om Europas forna storhet, men i slutändan vaknar vi i vår lilla lägenhet eller villa – vi går till jobbet som alla andra, vi betalar vårt lån och vår skatt. Vi är bönder i imperiets utkant, och det är endast som bönder vi kan bryta oss loss.

Vi styr inte vad som händer Europas civilisation, men varför skulle vi bry oss? Varför skulle vi vilja ta plats i den moderna världens ruttna senat? Bland ruiner och vinande skuggor.

Vi är gränslandets folk – barbarer, vandaler och goter – och det är hög tid att plundra.

Vi nationalister är modernitetens bortglömda folk, och endast ur det bortglömda kan vi resa oss mot världen. Som nybyggare på en övergiven landsbygd. Som skogens rövare, nomader och shamaner.

Vi är barbaren som skövlar en rutten värld – må Rom ge vika för nya betesmarker.