Att träna är att knyta band till den egna kroppen, och just därför är det heligt.

Jag har tränat länge, men det kändes tomt. Berättelsen om att bli en halvgud är en lögn. Träning är något litet, men nu vet jag att det är i det lilla gudarna visar sig. I det egna.

Träning är heligt därför att det är min egna kropp som tränas. Kärlek till skönhet eller styrka kommer i andra hand. Man blir inte en halvgud av träning. Man blir en människa. En människa med band till kroppen. Men just i det mänskliga visar sig de sanna gudarna i världen.

Att träna är som att älska sina nära, att älska sin jord – såsom blodet älskat tusen gånger förut. Träning är insikten att samma kropp redan vandrat över jorden, och att jag helgar samma vandring på nytt. Genom att knyta de gamla banden en gång till – så blir livet heligt.

Jag tror högern har gjort sig en otjänst. Med att bygga luftslott kring träningen, en berättelse om makt och marmor, om ett EVROPA som vaknar bara vi spänner oss tillräckligt. Men det är så enkelt egentligen – träning är min kropp, mitt blod, och därmed det sanna Europa.

Det spelar ingen större roll att mina muskler blir större. Jag kommer inte karatesparka den moderna världen. Men jag tränar ändå, just för att det är min egen kropp. Och därmed blir det heligt. Därmed blir det mänskligt. Därmed bygger jag långsamt något verkligt.