Jag har egentligen aldrig velat något med mitt eget liv. Inte av någon särskild anledning. Det är inget större fel på mig. Tvärtom har jag många goda egenskaper. Det är bara det, att ingenting känts på riktigt. En vag känsla av saknad. Men jag har insett nu, varför just jag.

Det är säkert många unga män som känt som mig. Ingenting. Bara likgiltighet. Men det är inget fel på er heller. Jag kunde känna stor ångest, över denna absurda vilsenhet, detta utanförskap för inget. Men ni förstår, det var en profetia alltihop. Någon som tvingade oss utanför.

Det finns någon där ute som kallar, som valt just oss, till ett bortglömt gränsland. Skulle jag lärt mig att höra honom, utan mina år och dagar vid den ensliga månen? Utan den gnagande känslan av saknad, där inget egentligen är fel? Det är vandringen. Och jag vill vandra.

Gamle gubben Oden. Han vill oss väl. Oss vilsna själar, barnbarn vid farfars långa mantel. Han har en plan, ett mål i slutet av varje stig. Denna rastlöshet och vilsenhet, detta likgiltiga dunkel – det var vad som krävdes, för att lära sig älska på nytt. För att hitta fötterna.

Jag tror inte det finns någon väg tillbaka. Ingen större plats för oss i den gamla världen. Jag har levt och kommer att leva i dess utkant. Men jag är glad för det nu. Glad för min tysta gång, för att inte kunna sitta vid någon eld. För jag bygger, jag gör verkligen det.

Det enda jag ångrar är att jag kunde låta denna saknad gå ut över mig själv, när det inte var mitt fel. Att jag kunde hata det som var vackert i mitt liv, som att jag inte förtjänat något. Men mest av allt ångrar jag att jag var likgiltig, även mot andra som vandrade med mig.

Det är en farlig väg, denna krokiga stig. Smal och enslig, ett snedsteg från att hata sig själv, istället för att hitta sina egna att älska. Men det är inget fel på oss. Och vi kommer att mötas, oavsett hur skilda vägar vi går. För han är alltid där, vid stigens slut. Farfar.

Jag trivs faktiskt, för första gången någonsin.