Det finns inget fel eller skamligt i att vara ensam.

Det enda viktiga är att man älskar sitt liv, och gör vad gott man kan med den styrka man fått.

Ska man vara tillsammans med nån ska det vara för att Livet ropar efter just henne - allt annat är ondskefullt, och aningen bögigt

Många män är bara förälskade i sitt eget kön, eller vad andra män tycker om det.

Den främsta driften för att “ha kvinnor” blir då denna halvt homosexuella bekräftelse. Och om den inte infinner sig, följer skam.

Men det finns ingen skam i kärlek, oavsett om den lyckas eller ej.

Det är inte konstigt att man kan bli ledsen av att vara ensam, eller förkrossad av en misslyckad kärlek.

Men det är ingen skam i det, ingenting som är fel med ens liv.

Kärlek blickar utåt, den går med hjärtat som ett offer. Den älskar Livet, och därför kan den inte förlora.

Det behövs helt enkelt en slutgiltig lösning på heckerino sexerino-högern. Större själslig och kroppslig vilsenhet får man leta efter.

Vi älskar Livet och vår nästa, ensamma eller med en kvinna i hand. Alla har någon egen sorg att bära, men allt är väl med världen ändå.