Jag tror inte på en gyllene medelväg. Åtminstone inte när det gäller konst. Skönhet är balans, men inte den beräknade perfektionens balans, utan balansen av två helt olika extremer som väger upp varandra.

Skönhet är när två vansinniga på något sätt blir normala tillsammans.

Jag tänker inte vara “rationell” eller prata om “hårda sanningar”. Det är bara en ideologisk medelväg.

Jag tänker vara en vansinnig Hitlerist, och sentimental som en fjortonårig flicka på samma gång. Men just därför hamnar mitt hjärta i balans, och nära den vanliga människan.