Det värsta som skulle kunna hända vore en halvmesyr. En politisk lösning som botade alla symptom, så att en sjuk nation kan traska vidare i 100 år till. En rörelse som kastar ut främlingen för en gemenskap som redan förlorat sin mening, för gudar som redan lämnat.

Hitler tackade kommunisterna för en sak – att de knäckte den gamla aristokratin, att de trampade på borgerskapet och dess präster. Att de visade hur litet värde den gamla fanan hade, och därmed tvingade tysken att sluta upp bakom en ny fana, och skapa ett nytt rike.

Mussolini kastade ut kommunismen för tidigt, och fick ägna sin tid till att stångas med torra präster och aristokrater. Han fick vifta med en menlös trikolor och bocka för en kung och påve som inte gjort nånting – allt för att folket ännu trodde att det gamla Italien levde.

Visst vore det konstigt om vi nationella sa att Sverige redan dött. Mycket bättre om en fiende visar det, medan vi bygger något nytt. Den blågula fanan tog oss dit vi är idag, så låt den möta vad den förtjänar. Låt det bankas in i svensken, att vi inte kan vända tillbaka.

När svensken inser hur allt han byggt rasar, att fanan är en död nations skugga – då finns möjligheten att återvända till vår rot. Till det blod som skapade allt från början, och därifrån skapa på nytt. En jungfru som reser sig ur ruinerna, för att välkomna nya gudar.