Idén om tradwaifus är skadlig och osympatisk. Kvinnan är sin tidsålder. Mannen handlar efter hur världen borde vara, kvinnan efter hur den faktiskt är. Att vilja rycka en kvinna ur hennes samtid är att rycka en växt ur jorden. Att önska att hon inte längre vore en kvinna.

En kvinna vet hur man bär frukt. Hon är cynisk och godhjärtad på samma gång. Hon vet vilken kraft som härskar, men hon följer inte av rädsla, utan av innerlig kärlek. Det finns ingen ondska bakom kvinnans modernism – hon vill bara fullborda världen så som den är.

Kvinnan rynkar på näsan åt gamla traditioner, för hon vet att de redan dött. Att försöka chockera eller skamma kvinnan hugger bara ett djupt sår mellan vår dröm och henne. Och i vår feminina tidsålder är att stöta ifrån sig kvinnan att stöta ut sig själv från tidens anda.

Ska då att högern överge sina ideal för kvinnans skull? Knappast. Det är frågan om en syntes, där de eviga idealen måste födas på nytt i en form som har en plats för den moderna kvinnan. En form som kan anamma hennes känslor och strävan, utan att förlora sin egen sanning.

Det moderniteten gett kvinnan kan inte tas tillbaka, utan måste förädlas. Hon har lärt sig frihet, så låt henne rida bredvid, med egen båge. Hon har lärt sig att tala, så lär henne sjunga. Hon har lärt sig att älska – barnet är inte längre målet, men måste bli resultatet.

I avsaknad av tradition har den kvinnliga principen blommat självständigt, oftast till sitt eget fördärv, men likväl med egen styrka. En styrka som inte borde kvävas – som borde få resa sig kring en pelare av manlig sanning, och blåsa liv i forna ruiner med sitt blomster.