I slutändan tror jag det gör mer skada än nytta att läsa icke-nordiska författare som Evola, Mishima, BAP eller vad som helst.

Tillslut inser man att de talar för ett annat blod än vårt, och att allt färgas av det. De har egentligen inget att säga om vår egen väg framåt.

Att fylla huvudet med massa främmande teorier om det ena och det andra fjärmar dig bara från det som är viktigt på riktigt – svensken på gatan, och det öde ni delar.

Icke-nordiska författare ska bara läsas som skönlitteratur. Oavsett hur “based” de är.