Hedendom vs. kristendom debatten man såg så mycket förr är cringe.

Så tydligt att folk önskade sig religion som ideologi, identitet eller estetik. Som livsregler eller kosttillskott. Tradition för dess egen skull.

Folk som sett en gud på riktigt debatterar inte, dom vittnar.

Jag bryr mig inte om sånt längre. Jag bryr mig bara om vad som är på riktigt.

Det spelar ingen roll om nationalismens lilla bubbla är ideologiskt hednisk eller kristen.

Det enda viktiga är vilken gud som faktiskt svarar.

Att folk vittnar istället för att önska.

Det är att vara en riktig människa, och inte ett ideologiskt manus.

Att sluta gå runt och bete sig efter vad man önskar folket eller religionen skulle vara, och istället börja bygga på vad som faktiskt är verkligt.

Man kan bygga på saknad, men det blir alltid falskt tillslut.

Det är nog nationalismens största problem egentligen – att inga känslor är på riktigt.

Man önskar att man hade en folkgemenskap, en kultur eller en gud att känna för, och man försöker fejka tills det blir på riktigt.

Men det funkar inte så.

Man måste börja vittna.