Det främsta tecknet på tro är kanske gudsfruktan.

Utan fruktan kan man ändra lite hur man vill, bekänna när det passar en själv, vifta undan en synd eller två, eller intala sig att sina egna, högst mänsklig känslor, är samma som Guds kärlek.

Men man ska vara rädd, väldigt rädd.

Utan tron på att Guds vilja är verklig och absolut, så är all kärlek nyckfull och förgänglig. Utan fruktan så är lagen bara en riktlinje, och den fria viljan helt utan konsekvens.

Det är just för att insatsen är så oändligt hög, som handlingens frukt är odödlig.

Jag har blivit väldigt rädd för Gud, men det gör mig mycket starkare och orubblig i allt.

För det är jag själv som väljer, här och nu – att motta hans förlåtelse, och göra mig värdig den i allt, eller kasta mig själv, och alla som kan tänkas härma mig, till Satan.